DET ÖR KAOS I KROPP OCH SJÄL!!!!

Roger är snäll & hämtar oss från sjukhuset. Och när vi väl kommer hem pratar vi alla en stund, sedan kommmer jag på att jag vill ha något fint att ta på den lilla i morgon. Så jag frågar om mamma, Roger & moster kan stanna en stund till med Albin, så vi kan åka till stan och köpa något. Och det gör dom, det känns bra att få åka och göra detta nu.

Vi köper en jättefin dress (pyamas), sockar, mössa och en filt, allt i samma mönster, sedan åker vi hem.

Min pappa kommer omkring 16-tiden och då åker mamma, Roger & moster hem.

Lite senare på kvällen kommer Mats mamma & pappa. Albin den lilla stackaren funderade säkert varför alla kom, och varför dom/vi var så ledsna & inte lika glada och busiga som dom brukar vara när dom kommer och hälsar honom.

Det blev en lång natt, trots att Mats sett till så att jag fick en sömntablett så sov varken han eller jag mycket den natten.

Omkring 03-tiden somnade vi helt utmattade, jag vaknade igen kl 4.45 och kunde då inte somna om. Låg och väntade på att klockan skulle bli så pass mycket att jag kunde gå upp.

Så här var det: 

Måndag den 26 mars 2007 ringer jag till min barnmorska kl 8.00 Då har jag varit vaken mest hela natten, kännde på mig att det var något som inte var som det skulle med den lilla i magen.

Jag hade inte kännt några sparkar under söndagen, men mina egna förklarigar till det var att -det börjar bli trångt om utrymme, så den har inte så mycket plats att sparka på.

Min barnmorska hade patient, men ville iaf att jag skulle komma in så att hon fick lyssna. Hon undrade om jag kunnde komma NU och självklart kunde jag ju det, jag hade varit klar många timmar.

Eftersom jag bor bara 2minuter från VC så var jag där snabbt, hon väntade på mig och jag fick komma in på en gång.

Barnmorskan försökte hitta hjärtljuden men det enda som hördes var mina egna ljud.

Hon säger -"tyvärr, men jag vill att du åker in till förlossningen på sjukhuset, jag brukar hitta hjärljuden men det kan vara så att bebisen har lagt sig så att jag inte kan hitta den", men vi visste båda två vad som hänt.

Barnmorskan ringer förlossningen för att meddela att jag ska komma. Hon frågar om jag har någon som kan följ med mig dig, att jag inte får köra själv. Jag säger att maken är hemma med sonen (som har haft vattkoppor).

Tårarna rinner ner för mina kindet och lika så på barnmorskan, hon kramar om min och säger att "det kan inte vara så orättvist" Det är med tunga steg jag lämnar vårdcentralen denna gången.

På vägen hinner jag ringa maken ochsäga att han skulle klä på Albin & ge honom medicinen och klä på sig själv NU

Sedan ringde jag till min mamma, honvar på jobbet och jag minns inte riktigt vad jag sa till henne men något i stil med att -"jag måste åka in till förlossningen på sjukhuset för dom hittar inga hjärtljud på min baby. Jag vet inte vad jag ska göra med Albin"

Min mamma sa då bara -"jag ringer dig på en stund.

Sen var jag hemma, Mats möter mig i dörren och då brast det.

Mamma rinde samtidigt och sa att hon kommer, Roger var på väg att hämta henne.

Albin, som den kloka lilla kille han är, var så go med sin mamma. I vanliga fall luggar & slår han, men nu strök han mig så fint på kinden och över huvudet. Han var så go, som om han fattade att nu är mamma JÄTTE ledsen, bäst att jag är snäll.

Mamma, Roger och min moster (mamma hade ringt henne) kom. Vi lämnade en läges rapport om det jag visst nu och om Albin, sedan körde Roger oss till sjukhuset.

På väg dig ringer jag min pappa, jag berätar vart jag är på väg och varför. Mats ville inte ringa sin mamma & pappa förrän senare, när vi visste mer.

Väl på sjukhuset fick vi komma in på förlossningen och göra ultraljud, läkaren konstaterar (vilket jag redan visste) då att bebisen är DÖD.

Vi får komma till ett samtalsrum där vi får träffa en kurator, en doktor och en sjuksköterska. Dom berättar vad som kommer att hända & varför.

Vi får åka hem sedan under dagen (VA! det kom som en chock, ska jag måsta gå hem med detta, jag ville bara få det gjort) för att komma tillbaka imorgon för att sättas igång.