Som om det inte var nog så mitt i allt detta, så håller vi på att byta kök. Och jag menar inte bara skåpluckor utan allt. När vi bokade allt detta, så tänkte vi att det skulle hinna bli klart innan vår bebis skulle titta ut.

Så idag skulle det komma en karl och riva ut vårt gamla kök, vi hade tid med prästen & kuratorn på sjukhuset och sedan skulle vi flytta Ronja från sjukhusets bårhus till kapellet där hon ska begravas och när vi kommer hem därifrån kommer det en kvinna för att hämta vårt gamla kök (som vi ålt åt henne).

När vi pratat med prästen och kuratorn så åker vi till bårhuset. Där öppnar vi kistan, tittar & känner på vår älskade lilla dotter. Jag vet att Mats tyckte att det var jobbigt och att han gärna låtit bli att öppna kistan, men för mig var det så viktigt att få se & känna. Jag sa åt honom att han inte behövde följa med in medan jag öppnade, men hur det var så följde han med och tyckte nog att det var bra.

Sedan stängde vi locket igen och Mats bar ut kistan till bilen. Detta har vi själva valt att göra för att det känndes rätt för oss, men man behöver inte köra kistan själv.

Det var fruktansvärt att ha sin dotter i bilen men ändå inte, om ni förstår vad jag menar.

Och att sedan lämna henne på i kapellets bårhus var inte mycket lättare.

Att sedan åka hem och sälja kök & vara någorlunda normal, ja det kan ni ju själva förstå hur det är.

På kvällen när allt har lugnat ner sig är vi helt slut jag och maken, tur att sonen fått åka till korttids så han slipper vara med oss.